Liten blir stor, och fort har det gått.
Helgen i Umeå har verkligen varit en påminnelse om ”long time – no see”.
Filmen om Palme såg vi i fredags kväll. 60-, 70- och 80-tal i politiken. Min barndom och ungdomstid.
Fikat på NK med Anna-Karin, vi som jobbade med Lasse och Ulla på Åmsele Kanotcentral -79 och -80. Tågluffen vi gjorde runt Europa, hon 16 och jag 19. Så många minnen som kom tillbaka från fina byn Åmsele och äventyren i Italien, Spanien, Portugal och Västtyskland. Vi hann prata om yta och djup, en lisa för själen. Jag ville förstås veta allt om gamla bekanta.
Röbäck var vår hemadress första halvan av nittiotalet. Perfekt boende för en småbarnsfamilj. Sönerna fick sina första år i ett radhus där andra barn fanns i närheten. Nära skogen och stan Umeå.
Vi träffade två familjer som var grannar till oss och har barn i samma åldrar. Eftersom båda sönerna var med blev det förstås prat om åren vi bodde nära varandra. Intensiva år när pojkarna var små och jag studerade! Vi levde med små ekonomiska marginaler, hemsydda barnkläder och en jakt på billig mat. En fantastisk tid.
Nu har mellanbarnet flyttat tillbaka till Umeå för att läsa på Universitetet. I morse var det dags att åka hemöver. Det är aldrig lätt att säga Hej Då!
Sovmorgon i morgon, jag har tagit två lyxiga semesterdagar, bara sådär……