Det är mycket nu. Framför allt har jobbet tagit plats i vardagen igen, och visst, så ska det ju vara. Men oj så skönt det var att äga min tid under semestern.
Tid för målning har minskat ordentligt, det blir ett penseldrag eller en färgdusch ibland. Naturligtvis är det också stiltje på grund av Samklang om en vecka. Det är bara en vecka kvar tills tavlorna ska hängas upp. Jag kommer att ta med mig alldeles för många bilder, så får det bli. Man vet aldrig hur de kommer att se ut på plats. Tur att jag har hjälp, mannen i mitt liv är en fena på att se när det harmonierar och inte. Det är också fördel att en håller i hammaren och den andra tittar på……. alltså måttar in höjd.
Mitt första inlägg i den här bloggen handlade om utställningen som nu snart öppnar dörren för mina små och lite större tavlor. Galet fort har tiden gått. Det är första gången jag ska stå själv på vernissage. Åhhhhh så annorlunda det blir!
Jag tror det kan bli ett och annat återseende. Kanske nån svetsare, kanotist, nån från tiden i socialtjänsten, granne och bekant sedan Umeåtiden och kanske någon studiekamrat från när jag gick utbildningen i Umeå kommer. Släkt från Ångermanland och Malå?
Det vore fantastiskt att träffa folk från förr, vi bor 50 mil bort så det har inte varit så mycket kontakt under åren. Kommer Lotta som jag jobbade med på Vålådalens Turiststation? Jag var 17 då. Vi serverade och skrattade MYCKET.
Nostalgiiiiii…… hm, tavlorna kan hamna i bakvatten. Men de är förutsättningen för alltihop så nån uppmärksamhet får de nog.