Tillhörighet

Ensam i världen, kan väl aldrig vara en positiv sak. Ingen, ingen kan väl önska det.
Jag har jobbat i skola i 20 år, pratat dåtid, nutid med tanke på framtid. Det handlar om att personen eleven ska se sig själv och ta med den vyn (typ) och se möjligheterna framåt. Komma fram till en vald väg som leder framåt.
– Jo, det är mitt jobb, vägledning.
Fram till för några år sedan hade eleverna på den skola jag jobbade, ganska likartad socioekonomisk bakgrund, född i Sverige, boende i den lilla kommunen med en eller båda föräldrarna.
Ja, alla känner förstås oron i världen som ökat markant och självklart har vi flera flyktingar än någonsin. Helt logiskt!

Det senaste läsåret har jag bytt arbetsplats, från grundskola till gymnasium, närmare bestämt till Introduktionsprogrammen. Där går eleverna som inte har behörighet till de nationella programmen. Alltså har inte nått lägst betyget E i ett antal ämnen.
De som gått 9 år i svensk grundskola borde ha nått behörighet, men den visionen har inte lyckats. Orsakerna är många. På IM når de förhoppningsvis det målet. För många kommer det att handla om på olika sätt bli anställningsbar.

Alla nya elever som nu kommit till oss med ursprung från andra länder än Sverige har förstås en relativt lång väg att gå utbildningsmässigt på grund av svenska språket, generellt sett.
Det är tufft!
Ännu mera hårt är det att ha mist sin familj i det kaoset som fanns i hemlandet och under flyktvägen.
Ensamkommande barn. Skolan är verkligen deras chans att bygga sin framtid. Jag imponeras varje arbetsdag av energin och ambitionsnivån hos de unga eleverna som varit tvungna att ta vuxenansvar i tidig ålder.
Bilden ovanför utvecklades mot ett familjemotiv. Kanhända beroende på mitt jobb.

Alla barn behöver trygga vuxna i sin närhet. Vuxen varm omtänksamhet, det ska baske mig varje unge ha!