Jag är ingen musiknörd, kan nog inte ens kalla mig musikintresserad, och hur tråkigt är inte det i dagens musikaliska tid.
Men rätt vad det är dyker nåt upp som slår an en ton (…). Genom ”Så mycket bättre” trädde Laleh fram. Vilken människa, hon känns fruktansvärt ärlig i det hon gör. Texterna och det sätt hon framför låtarna på, hon är i mitt tycke, bäst i Sverige.
När det gäller grupper inom musiken har det varit otroligt lite som jag tyckt varit så bra att jag gått igång. Men så dyker Mando Diao från Borlänge upp. Kombinationen med Frödings texter är suverän.
I går fick jag se och höra dem på Gävle Konserthus. Wow, vilken atmosfär, känsliga framföranden i en skön bohemisk anda. Så långt från ”sjungande deodoranter” man kan komma. Uttrycket är Tommy Körbergs och är från 80-talet, det är rätt elakt men beskriver ändå den musik som ofta visas på tv. Inte minst i de här Mellotiderna.

Men tillbaka till Mando och Fröding. Jag köpte med mig en Frödingkasse.

Fröding följde med hem

Fröding följde med hem

Det kan hända att radion får stå tillbaka mot Spotify idag. Jag och min målarkompis Johanna ska ägna oss åt penskar, vatten och färg. Hoppas hon gillar Mando Diao och Fröding…..