Dotter Maria och jag hade en knapp vecka i historiska Rom juli 2011. En mamma och dotter -resa som idag är honung att tänka på. Min högstadieälskling som delade upplevelser med mig bland människor och byggnader i en stad som mest liknar ett stort museiområde, var sådär mitt emellan barn och vuxen.
image
Vi tog flyget hem till Arlanda efter diverse äventyr eftersom hela kollektivtrafiken i Rom låg nere – strejk.
Nåväl, vi tog oss till flygplatsen med taxi.

Vi landade och hade lyxen att Kenneth hämtade oss. I bilen undrade han om vi hade hört om Oslo.
– Bomber har smällt i regeringskvarteren, berättade han.

Jag slog på radion och ofattbara händelser rullades ut. Regeringskvarteren – Utöya – bomber – avrättningar – alla döda. Det var väldigt svårt att förstå där och då, tidig natt, beckmörkt utanför. Allt hände medan vi satt på gaten, i planet, hämtade väskorna. Alla människors liv som släckts av en person som hamnat riktigt riktigt snett, först i tankar och sedan i handling.

Det märktes också att SR hade svårt att tackla händelsen på ett bra sätt. Valen av musik på radio var stundtals under all kritik, men visst får man förstå att det var en svår händelse som ingen är förberedd på. Det är mänskligt att fela!

Vi har självklart minnen från dagarna i Rom, Maria och jag, men händelserna i centrala Oslo och på Utöya kommer alltid att förknippas med resan i vårat minne, det är oundvikligt.

Nu ska ett minnesmärke skapas för just händelserna vid Utöya. Naturligtvis finns det synpunkter. Inget är enkelt, speciellt när en så fruktansvärd händelse ska minnesmärkas. Konst är verkligen inte bara ögongodis, det är också ett slags tidsdokument som ger djupa avtryck, känslomässiga sådana. Att på ett respektfullt, vackert (för det tror jag på när det värsta hänt) och ändå med hög dignitet påminna om den 22 juli 2011, det är inte enkelt.

Att förlora ett barn….. Så fruktansvärt att det är svårt att greppa. Går det att leva vidare? Människor bevisar varje dag att det går, men hur gör man…..