Samklang, samhörighet, sammanhang, klangbotten
Varför väljer jag ”samklang” som namn på utställningen som kommer om tre veckor? Just nu verkar det bara krångligt.
Jag målade en bild i somras med nyanser av gult och blått med rätt mycket vatten. Då kom ordet till mig.
Samklang mellan människor, till natur, till allt levande…… Parallella världar som får leva sitt eget liv men som också behöver fungera tillsammans. Respektfull frihet om man så vill.
Jag vill nå en form av harmoni i målandet. Strävar efter att det även ska vara fritt och obegränsat men med samma klangbotten tavlorna emellan. Jag väljer att inte måla samma motiv flera gånger, har heller ingen serie av motiv. Den ena sidan av det är att det blir varierande tavlor, den andra är risken för att utställningen upplevs som splittrad. En balansakt.
Att måla bilder som andas jazz, det har en längre tid varit nåt jag önskar. Nu vill jag lägga till: som andas jazz och ger en känsla av samhörighet. Alltså att ha ett personligt signum på bilderna som hänger bredvid varandra. Syskonskap i jazzton, om man så vill.
Filosoferande tankar det där, som lätt blir förvirrande.
Dagens mål har varit att hinna måla, och det har jag gjort, check. Titta över bilder som ska ramas, check. Jag tar med tre stycken till rammäster i morgon. Två akvarellgamlingar ska plockas ut ur sina ramar, nya ska ta plats. Det har jag aldrig gjort tidigare, anar att det kommer att ske av och till framöver, om det är utställning på gång.
Nu väntar målarrummet, några penseldrag hinner jag med.