Jag är med i en bokläsarcirkel. Vi är sex personer som turas om att välja bok och bjuda på middag, där vi diskuterar boken. Förra veckan var det min tur, gruppens 24:e träff på tre år.
Boken jag valde har vi pratat om några gånger och jag har tänkt att den kommer jag inte att klara av att läsa. Vet inte vad som ändå gjorde att jag valde Kristian Gidlunds ”I kroppen min”.
Kanhända spelade det roll att vi innan läst Blå korall (Louise af Bojnäs). En riktigt tjock bok där två tredjedelar hade kunnat tagits bort. Innehållet kring tsunamin i Thailand var riktigt bra, om än känslomässigt jobbigt, men handlingen både före och efter kändes som brödtext.
I kroppen min….. det går nästan inte att beskriva boken. Jag har aldrig läst nåt liknande. En ung mans kamp mot cancer, hans tankar om behandling, sjukvårdspersonal, familjen, ungdomstid och barndom. Ibland med en ironisk ton som är en, på pricken, iakttagelse.
Meningarna i boken är korta och ofta upprepar han ett par ord i nästa ännu kortare mening. Det går rätt in! Sjukdomens hänsynslösa krig i hans kropp…. Jag brukar tänka och även säga att vården och medicinen gått framåt. C betyder inte död, man klarar av att bota många människor numera. Men med vetskapen om att Kristians kamp var förgäves går det inte att skaka bort allvaret.
Det finns ingen rättvisa skriver han flera gånger i boken. Alla erfarenheter vill man inte ha…. så rätt han har, eller hade.
Inte bara meningarna är korta, även kapitlen. Jo, precis det gör att jag kommer att läsa boken. Den är viktig, men den mest tunga bok jag läst. Stentung och ändå på nåt sätt livsbejakande. Mycket kärlek i alla djupsvarta händelser. Om du orkar, läs ”I kroppen min”.