Om vi kan lägga märke till en annan människas själ, är det i vad personen gör, säger eller som den ser ut….
Ingen har förstås ett tvärsäkert svar på det. Vad är själ, är väl första frågan. Den reflektionen kan bli lång, tar den en annan gång.

Jag tror att våra ögon är ett ganska bra facit för vilka vi är, hur vi känner oss och vad vi tänker här och nu. Kroppsspråk i all ära, men för min del är ögonspråk ett starkare uttryck.

De senaste veckorna har jag målat och collagat några ”personer”. Jag försöker släppa loss, ha högt i tak gentemot mina resultat, tänka ”bra där”, oftare än ”vad gör du nu…” Måste ändå småle inför otränat handlag. Nåväl, det är ögonen jag kämpar med mest, blicken ska vilja nåt, tala, visa på.

Min bild med ganska uttrycksfulla ögon är Talängslan. En gestalt som det är svårt att hitta han eller hon hos, det blir hen. I mina ögon är utstrålningen: ställ mig inte i centrum, jag står bredvid och iakttar. Helst vill jag vara tyst!

image

Ordet talängslan fick jag med mig från en specialpedagog som stöttar vuxna studerande. Studenter blir erbjudna att i grupp hitta trygga verktyg för att våga prata inför en, två och flera. Öka friheten i utbildningen till att börja med, men också att slippa en börda resten av livet. Begränsningsrocken är tung att bära omkring på.