Så är umeåturen över. Den har varit intensiv med både flyttlass och vernissage, lärorik (jättetack Marianne på Galleri Paletten), omtumlande, känslosamt, lyckorus, och lite sorglig på slutet.

Vernissage All By My Self!

Glad på vernissage

 

Kosläpp, den i mitten, kommer att flyga till Moliden

Mitt Målarrum och And Here We Play

Långt flera än jag vågat hoppats på kom. Många återseenden, personer jag inte träffat sedan början av 80-talet och till vi flyttade till Ockelbo i mitten av -90. Det sämsta med att ha flyttat runt i unga år är alla vänner som stannar och där kontakten bleknar bort, inte med alla men med alltför många. Vilken rikedom att ändå har dem kvar fast de bor där i Ångermanland (mina enda och bästa tjejkusiner) och Västerbotten. Jag kände mig störtrik på en massa fina vänner och släkt!

Faktiskt, utan den så ofta kritiserade Facebook, hade jag nog tappat bort några totalt. Där har jag kunnat nå flera. För jag är usel på att slå en signal eller skriva ett kort.

– Har några tavlor fått nya ägare?

– Jaà!

I morse blev det kramkalas, yngsta sonen stannade i Holmsund, 46 mil hemifrån. Vi rullade söderut.

Det är en ny erfarenhet för oss att ha en av ungarna så långt bort. Vemodigt men också med en visshet om att det är rätt. Han ska studera det han vill och då kunde det ju vara en, för oss, blank stad, nu är det ju Umeå. Prognosen för att han ska trivas är god, tror jag.