Det finns människor som är suveräna berättare. De trollbinder. Min favoritkanal på radion är tveklöst P1. Där hittar jag ibland program med just fantastiska berättare.

Lars Lerin är en sådan. Han är också en nestor inom akvarellmåleri, skicklig med pigmenten och kanonduktig på att få in ljuset i det mörka. Googla: Lars Lerin bilder (jag misslyckas att länka till sidan).

Lars Lerin

Jag besökte Laxholmen i Munkfors för tre år sedan. Där fanns hans fasta utställning med massor av bilder. Jag hade sett många tidigare i hans böcker, så jag var förberedd på allt fint.

Det som berörde mig mest var de korta filmer man kunde se, både såna som Lars gjort själv men även filmer gjorda av andra. Jag minns att han filmat äldre personer som han känt länge. Miljöerna i de röda husen var som en tillbakablick på min uppväxt. Tanterna och farbröderna kunde varit min farmors bekanta. Lars lät kameran gå i vardagen, så känsligt och med stor ödmjukhet.

Dokumentärfilmen ”För dig naken” av Sara Bros (jo, dotter till konstnären Karin Bros) är en filmatisering om Saras gudfader Lars och hans liv. Se den! Livet är inte alltid och för alla en räkmacka, kort och gott. Han är helt öppen med allt. Tunnhudad och mycket ärligt. Svåra situationer under uppväxten beskrivs utan bitterhet, föräldrarnas oförståelse för hans läggning och missbruk. Lerin är en sån som ger avtryck både i sin konst men även som människa.

I sommarpratarna berättar han om uppväxt, vägen till och i konsten och kärleken. Jag halkade in mitt i programmet. Hans låga milda värmländska gick inte att ta miste på. Den rösten känner jag igen.

Den nya fasta utställningen är i Karlstad och heter Sandgrund, nästa sommar ska jag dit….. fast varför vänta? Ett par mörka höstdagar i Karlstad kan vara precis vad jag behöver, i Lars Lerins rike.