Vissa saker fastnar bättre än annat. I 9:an, för en massa år sedan, fick vi se filmen ”Mystery on the moor”. Det var inte vanligt med spelfilm och dessutom på engelska utan översättning.  Miljön i bilderna grep tag i 16-åringen, inte handlingen för den har jag glömt. Stenbyggnader som slott och lite mer ordinära bostäder, rå kylig yta och samtidigt pompös. Dit ville jag, och större mål kan man ha i livet. Har jag varit där….. nej! Varför? Prioriterat annat, London för ett par år sedan, Rom i fjol. Man kan undra varför målsättningar, vissa av dem, får blekna bort.

Att måla stenytan på ruffiga byggnader och få till det, det vill jag gärna. Jag var på Åsa Wängelins vernissage på Galleri Majoo i vintras. Hon sa ungefär så här: -det är ytan jag går igång på. Där är vi lika, hon och jag. I övrigt är vi inte så lika vad gäller måleri (tyvärr), hon är grymt bra.

När färglagren nästan spricker och det bildas ett mönster av två färger som runnit ihop, då är jag oftast nöjd. Det sker nån slags kemi och den tycker jag mig se i byggnader av sten, råa och kyliga. Gonatt!